Kolv fyllningsmekanismen och bläck ”flödet” är nyckeln till reservoarpennor från Pelikan rönt så stora framgång.

Självfyllande reservoarpennor genom tryck och spakmekanismer och så kallade säkerhets reservoarpennor som fylldes med hjälp av en pipett, styrde marknaden efter första världskriget. Dessa kunde dock bara fyllas med en liten mängd bläck och, som namnet antyder, var det ganska så komplicerat att använda säkerhetspennan om man ville hålla händerna rena samtidigt.

Det var då den ungerska ingenjören Theodor Kovacs utvecklade ett revolutionerade nytt system: kolvfyllsmekanismen med en ”differential spindel”. År 1927 sålde han patenten till Günter Wagners bolag i Hannover att re-pantenterade dem under eget namn 1929.

Samma år, blev ”Pelikans transparenta reservoarpenna” lanserad. Den fick sitt namn från sin transparenta bläckbehållare, vilket gjorde det lättare att övervaka bläckets kapacitet. Förutom de slående, jade gröna pennkroppen, var reservoarpennan mycket vanlig och fick inte något modellnummer.

Det tekniska övertaget blev känt bland återförsäljare och köpare utanför landet genom omfattade reklam, vilket snabbt resulterade i att företaget Gunther Wagner fick en ut en betydande andel reservoarpennor på marknaden. Fastän pennans lägsta pris var 13,50 riksmark var pennan mest tillskriven den övre medelklassen.

 

I slutet av 1930talet dök den andra modellen upp, “Pelikan Gold”. Den hade en 14 karat guld penkropp och dekorativa ringar på huven av samma värde. Huven på Pelikans reservoarpennor “grön” och “svart”, som de kallades, fick även dekorativa ringar.

År 1931 utökades sortimentet ytterligare. Som följd av detta blev ett modellnamn nödvändigt.

Modell 100 med antingen en grön (numera grön marmorering), svart, grå, röd eller gul pennkropp.

Modell 111 användes som namn på Pelikan Gold. Modell 110 (2:a från vänster) för reservoarpennorna med huv och kropp tillverkat av valsat vitt guld. Modell 112 (3:e från vänster) med huv och kropp I 14 karat guld.

År 1932 togs den nya modellen T 111 fram, Toledo. Denna reservoarpenna hade en pennkropp graverad med pelikaner, skapade med hjälp av Toledotekniken. Den anses vara den vackraste av Pelikans historiska reservoarpennor. Det är den mest eftertraktade modell bland samlare och priset når upp till flera tusen euro. En modifierad modell av Toledo finns även i dagens sortiment.

 

Reservoarpennan ”Rappen” lanserades strax därefter. ”Rappen” var Günther Wagners andra varumärke och fungerade som en backup för Pelikan varumärket. ”Rappen” kostade 6,75 riksmark och var utrustad med en pumpmekanism. Den hade också en genomskinlig behållare för att kontrollera bläcknivån lättare, samt en 14 karat guld spets. Namnet ”Rappen”, som också är det tyska uttrycket för en svart häst, hade fördelen att den även kunde användas på engelska som ”Rap-Pen”.

År 1934 införde Pelikan ”automatisk påfyllning penna”, en stiftpenna. Den fick namnet ”Auch”-Pelikan, då den ”också” var ett Pelikan skrivdon.

Modellen 200 passar till modellen 100 med dess svart och grönt, svart, och senare även svart och grått, brunt och sköldpadds färgad och svart och ödlefärgad pennkropp. Mycket sällsynta och odokumenterade, men producerades ändå och förblev i en rödbrun design.

Pennan med produktnamnet 210 gjordes för att passa i en västficka eller en damhandväska.

101 modellerna erbjöds internationellt och fanns i rött, grönt, blått, ödlefärgade och sköldpadds-mönstrad. Den senare fanns alternativt tillgänglig med rödbrunaktigt huv, samma färg som på pennans ”kropp och hals”.

År 1936 infördes IBIS. Det var en lågpris reservoarpenna med en klovfyllningsmekanisk, som var tänkt att ersätta Rappen. Endast i vissa länder blev denna modell såld under namnet ”Rappen”, i Sydafrika fortfarande med en pumpmekanism.

I motsatsen till sin ”svarat” föregångare Rappen, fanns IBIS pennorna även tillgängliga med en pennkropp och huv i grå-svart, röd-svart och grön-svart. Denna design är inte dokumenterad i Pelikans arkiv, men de har uppenbarligen blivit tillverkade.

 

År 1937 blev modellen 100N lanserad på den internationella marknaden. N stod för nya, då den var efterföljaren till modell 100. I storlek är reservoarpennan lite större än sin föregångare och kan därför fyllas med en större mängd bläck.

Samma år fick Wilhelm Wagenfeld, som räknades bland de mest kända industridesigners av sin tid, i uppdrag att konstruera om kvadratisk bläck glas, den liggande flaskan i ¼ liter, ½ liter samt 1 liter. 1938, fira Pelikans 100-årsjubileum, då introducerade dessa nya bläckflaskor på marknaden.

Vid firandet av Pelikans 100-årsjubileum lanserades 100N modellen på den tyska marknaden. Designvariationen från modell 100 lånades för detta ändamål: allt i guld, Toledo’n, pläterade vittguld versionen, ödle- och sköldpadds-mönstrad, dock inte de färgade modellerna i rött, blått och grönt.

Den ödlefärgade modellen är för att ha antingen en ödledesignad topp av huven eller en svart topp. Dessutom är båda versionerna utrustade med dekorativa ringar och ett ”clip” i guld respektive silver.

Standars design finns med pennkroppen i grönt, grått och svart. Huven har antingen två dekorativa ringar och ett smidigt droppformat ”clip” eller en bred räfflad dekorativ ring och ett matchade ”clip”.

1939 introduceras skrivbords reservoarpennorna 100nF med en fixerad ”förlängning” och 100Na inklusive en avtagbar ”förlängning”, dessa är mycket ovanliga och svåra att finna idag!

Historien fortsätter med "1950-1982 - Den "randiga "Pelikan reservoarpennan"..